Q&A – fotbollsproblematik och säkerhetsarbete

Den offentliga debatten om fotbollens utmaningar, ”samhällets kostnader” för dessa samt hur man bör arbeta, är ständigt återkommande. Många har åsikter, men debatten präglas ofta av missförstånd och mycket tveksamma, outtalade premisser. För att bidra till ett kunskapsbaserat offentligt samtal, har vi därför försökt ta fram en Q&A på ämnet. Ambitionen är att hjälpa intresserade debattörer att sätta sig in i frågorna.

Notera att frågorna är komplexa och även om svaren tycks långa, så är de i själva verket mycket summariska. Se dem därför inte som ”komplett information”, utan snarare som ett introducerande diskussionsunderlag och en antydan om hur komplicerat arbetet faktiskt är.

Om ni saknar något eller hittar tveksamheter, så är ni välkomna att höra av er. Vi kompletterar eller justerar i så fall vid behov.

De frågor som är inkluderade nedan är:

  1. ”Är det rimligt att Polisens arbete med fotboll ska påverka deras förmåga att utreda brott?”
  2. ”Borde inte klubbarna betala för säkerheten?”
  3. Hur vanligt är ’läktarvåldet’?
  4. Var sker ordningsstörningar runt fotbollen?
  5. ”Borde inte klubbarna betala för polisinsatsen?”
  6. ”Är det rimligt att elitfotbollen kostar samhället så mycket pengar?”
  7. ”Kan vi inte stänga ute publiken, så slipper vi problemen?”
  8. ”Borde inte supportrarna ta ansvar för sitt beteende?”
  9. ”Varför måste fotbollsfans slåss?”
  10. ”Varför finns huliganer bara runt fotbollen?”
  11. ”Vad är lösningen på fotbollens problem”?
  12. Var kan jag läsa mer?

 

  1. ”Är det rimligt att Polisens arbete med fotboll ska påverka deras förmåga att utreda brott?”

Frågan bygger på en fiktiv motsättning. Enligt Polislagen (1984:387) 1-2 §§ ska Polisen ”främja rättvisa och trygghet” genom att ”upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt i övrigt tillförsäkra skydd och annan hjälp”. Upprätthållande av ordning är central i arbetet med evenemang, så där finns ingen diskrepans mellan uppdrag och verksamhet. Brottsutredningar är en del av arbetet för ”rättvisa och trygghet”, antingen det sker vid fotbollsevenemang eller i andra sammanhang. Polisen har alltså i uppgift att göra båda delar.

Rent allmänt kan Polisens uppdrag i ett öppet och fritt samhälle, beskrivas som att de ska säkra medborgarnas demokratiska rätt att leva sina liv hur de vill, så länge de inte inkräktar på omgivningens motsvarande rätt eller bryter mot lagen. Elitfotbollen är landets största arenaidrott, med ca 2,5 miljoner åskådare 2019. Den är därmed sannolikt en av landets största kulturyttringar. Endast ett fåtal beter sig på ett sätt som motiverar polisinsats (se mer i fråga 3) – och det är vare sig klubbarna eller ”supportrarna” som kollektiv som gör det. Det är enskilda supportrar eller mindre grupper av supportrar, som agerar i strid med arrangörernas regler och majoritetens önskemål.

Polisens arbete för att ”upprätthålla allmän ordning” runt fotbollsevenemang handlar därmed om att möjliggöra fotbollsupplevelser för en skötsam majoritet av medborgarna. När ordningsstörare lagförs, handlar detta om att utreda brott som äventyrar majoritetens trygghet. Polisarbete runt fotbollen kan från det perspektivet ses som en självklar del av Polisens demokratiska uppdrag.

 

  1. ”Borde inte klubbarna betala för säkerheten?”

Det gör de. Arrangerande förening ansvarar och betalar för den personal som arbetar med säkerheten på evenemangsområdet, dvs normalt inne på arenan och närmast utanför.

Föreningarna har däremot inte säkerhetsansvaret i det offentliga rummet utanför evenemangsområdet, dvs i stadskärnor, på pubar eller kollektivtrafik. I det avseendet fungerar fotbollen precis som exempelvis kroglivet (där krögarna inte har ansvar för sina gäster utanför sina verksamheter) eller politiska demonstrationer och musikfestivaler (där arrangörerna inte har ansvar för säkerheten utanför sina evenemang).

Området regleras i Ordningslagen (1993:1617), 2 kap.

 

  1. Hur vanligt är ’läktarvåldet’?

Den i särklass vanligaste ordningsstörningen kring svensk elitfotboll – och den får betraktas som vanlig – är olovlig användning av pyroteknik. 2019 rapporterades någon form av olovligt pyroteknikanvändande på drygt var femte elitfotbollsmatch via SEF:s delegatrapporter.

Vid sidan av pyrotekniken förekommer ibland störningar i form av våldsincidenter från grupper av supportrar. Detta sker i regel vid en mycket liten andel av årets 480 elitfotbollsmatcher, främst i samband med möten mellan storstadslagen. Enligt uppgift ska bara ett fåtal sådana incidenter ha rapporterats via nämnda delegatsystem under 2019.

Tre saker ska tilläggas här. För det första förekommer ibland aggressiva eller hotfulla beteenden som inte korsar gränsen för regel- eller lagbrott och alltså inte rapporteras, men som ändå är påtagliga trygghetsproblem för övrig publik. För det andra ingår inte våldsamma incidenter som sker utanför evenemangsområdena i siffrorna, men sådana sker även på andra håll. För det tredje ska det sägas att förebyggande och aktivt säkerhetsarbete från klubbar och polis bidrar till det goda ordningsläget. Man kan alltså inte utan vidare använda statistiken för att hävda att de resurser som läggs på säkerheten kan eller bör tas bort. Effektiviseringar är möjliga, främst genom ökad samverkan och tillämpning av kunskapsbaserade arbetsmetoder, men inte en total avveckling av polisnärvaron.

 

  1. Var sker ordningsstörningar runt fotbollen?

Den vanligaste ordningsstörningen, olovlig användning av pyroteknik, sker företrädesvis inne på arenorna och hanteras i första hand av föreningarnas egen personal.

Störningar kopplade till våld eller aggressiva / hotfulla beteenden sker sällan inne på arenorna. Ibland förekommer det på evenemangsområdena men utanför själva arenan, ibland snarare i den offentliga miljön exempelvis i samband med supportersamlingar eller då grupper av supportrar tar sig till arenan. När och var våldsincidenter uppstår har bland annat att göra med vilken typ av incident det handlar om, men det är delvis en annan fråga.

Om ansvarsfördelningen mellan arrangör och polis, se fråga 2.

 

  1. ”Borde inte klubbarna betala för polisinsatsen?”

Att klubbarna borde betala för säkerheten även i offentliga miljöer, är en av de vanligaste synpunkterna i debatten. Detta trots att det redan har prövats och – i en utredning av Statskontoret 2015 – avfärdats som kontraproduktivt.

Logiken i ståndpunkten om att klubbarna borde ansvara för vad supportrarna gör på allmän plats är inte helt klar. Som vi förstår resonemanget, bygger det på att eftersom en supporter identifierar sig med en viss klubb, så…

  1. …är supportern en del av nämnda klubb, vilken därmed har ett ansvar för hur supportern beter sig privat.
  2. …har nämnda klubb möjlighet att påverka hur supportern beter sig privat och har därmed ett ansvar för beteendet.

I båda fall bottnar synpunkterna i en stereotyp idé om hur supporterskap fungerar. Det kanske vanligaste missförståndet, är att man talar om ”supportrarna” som en enda homogen grupp, med en gemensam syn på sitt supporterskap. Det är dock inte rimligare att generalisera på det viset kring människor som tycker om fotboll, än att göra det om någon annan grupp.

Supporterskap har, precis som alla andra kollektiva identiteter, en mängd uttryck. Supportrar är helt enkelt olika och synen på hur supporterskap ska uttryckas varierar därmed kraftigt. I de allra flesta fall är de olika supporteridentiteterna positiva eller oproblematiska, men i vissa fall innebär de utmaningar för såväl fotbollen som samhället i övrigt.

Dessa variationer är viktiga när man diskuterar klubbarnas ansvar för sina supportrar. På samma sätt som det finns skillnader mellan supporter och supporter, så skiljer sig supporteridentiteter och deras interna normer, från normerna inom respektive moderklubb. Det handlar helt enkelt om olika saker. Naturligtvis finns stora och grundläggande normativa beröringspunkter mellan supporter och klubb, men oftast även fundamentala skillnader. I vissa fall finns rent av en konflikt mellan klubb och vissa supportrar; synen på pyroteknik är det klassiska exemplet.

Detta innebär att vissa supportrar ibland kommer agera på ett sätt som inte föreningen stödjer. Det här är inte konstigare än att en anhängare till ett politiskt parti ibland privat agerar utanför de etiska ramar som partiet förespråkar, eller att en anställd inom ett företag agerar gränsöverskridande på sin fritid. Människor är mer än enbart supportrar, enbart partianhängare eller enbart arbetstagare.

Ovanstående innebär att klubbens möjlighet att påverka personernas beteende, när dessa befinner sig i miljöer där klubben inte är fysiskt närvarande och har mandat att sanktionera sitt regelverk, är mycket begränsade. En viss normativ möjlighet finns och den bör tas på allvar (se frågorna 8-10), men att denna skulle kunna ligga till grund för ett juridiskt eller ekonomiskt ansvar i offentliga miljöer, är inte rimligare runt fotbollen än i andra delar av samhället.

 

  1. ”Är det rimligt att elitfotbollen kostar samhället så mycket pengar?”

Det gör den sannolikt inte. Diskussioner om ”samhällets kostnader för fotbollen” är (ytterligare) ett mycket vanligt inslag i debatten. I regel baseras resonemangen på ett ensidigt fokus på polisens kostnader för fotbollskommenderingar. En nyanserad diskussion måste emellertid ta hänsyn även till intäktssidan. Vad bidrar fotbollen med i termer av skatteintäkter och liknande värden?

Svårigheten med denna diskussion ligger i att avgöra vad som ska beräknas. Är det enbart direkta skatteintäkter och direkta kostnader för fotbollens verksamhet? Hur är det med indirekta intäkter och kostnader – tex skatter kopplade till fotbollsrelaterad kommers i lokalsamhällena (som krognäringen) och klubbarnas sociala ansvarstagande? Hur gör vi med kostnader tex för skadegörelse eller samhällets sociala insatser? Hur definieras i så fall vad som är ”fotbollsrelaterat”?

Ett seriöst försök att beräkna fotbollens samhällsekonomiska intäktssida har gjorts i rapporten ”Fotbollsplanen mitt i byn” (se klipp om rapporten här), som är beställd av ligaorganisationen Svensk Elitfotboll men gjord av ledande, oberoende expertis med tre till fyra decenniers erfarenhet av forskningsområdet. I rapporten görs nedslag i fyra klubbars verksamhet på tre olika fokusområden. Uppskattningar av det totala samhällsvärdet är ”hundratals miljoner, kanske miljarder” (citat från ovan länkat klipp).

På kostnadssidan finns främst Polisens personaluttag, som är den kostnad som oftast nämns i debatten. Enligt Stockholmspolisens statistik från 2017, refererad i Expressen 180427, uppgick kostnaden per högriskmatch till i snitt 1,6 miljoner kronor. I sammanhanget ska det sägas att beräkningen gjordes utifrån tre Stockholmsderbyn, landets främsta högriskmatcher i termer av polisbevakning, samt att det varje år spelas sex Stockholmsderbyn i Allsvenskan. Till detta kommer ytterligare ett antal riskmatcher, i första hand då storstadslagen från Stockholm, Göteborg och Malmö möts. Beroende på vem man frågar, kan 20-30 matcher rimligen klassas som riskmatcher varje år, men de flesta av dessa har en betydligt lägre hotbild än Stockholmsderbyn.

Även om de här beräkningarna är komplicerade och siffrorna inte är exakta, så handlar sannolikt alltså nettot om en betydande samhällsekonomisk intäkt.

 

  1. ”Kan vi inte stänga ute publiken, så slipper vi problemen?”

Skulle ordningsproblem och polisiära arbetsuppgifter kring fotbollen försvinna, om publik förbjöds runt fotbollsmatcher? Frågan aktualiserades ifjol, då tomma läktare gjordes till en potentiell åtgärd i Polisens så kallade Villkorsstrategi. Låt oss resonera hypotetiskt kring eventuella praktiska konsekvenser.

Innan vi diskuterar dessa, ska det dock slås fast att klubbarna är beroende av sina publikintäkter. Rimligen skulle därför de mest ingripande och långsiktiga konsekvenserna av stängda arenor, bli att klubbarna inte överlever. Följderna i termer av sociala värden – den glädje elitfotbollen bidrar med, att döma av publiksiffrorna – och att samhällsintäkterna från fotbollen försvinner (mer i fråga 6), skulle därmed bli enorma av stängda arenor.

Med det sagt, lek med tanken att ett Stockholmsderby skulle spelas inför tomma läktare, av skäl som inte uppfattas som legitima av publiken. Låt oss bortse från eventuella protestaktioner riktade mot myndigheterna. Vad tror vi skulle hända?

Klart är att inte anhängarna ”försvinner”. De samlas bara inte på arenan.

Uppmaningar till en lång rad gemensamma samlingar på stan skulle rimligen ske. Folk vill se fotboll tillsammans och gemensamma samlingar sker i andra sammanhang när supportrar inte kan vara på plats. Anhängarna från båda lag skulle sannolikt splittras upp över hela Stockholm. Förutsägbarheten i var samlingarna skulle ske – och därmed Polisens möjlighet att planera sin verksamhet – skulle vara betydligt sämre än vanligt. Detta både eftersom upparbetade rutiner försvinner och eftersom motsättningarna mellan myndigheter och supportrar skulle öka, något som vi erfarenhetsmässigt vet försämrar förberedande dialog mellan parterna.

I det praktiska arbetet skulle inte den infrastruktur och de rutiner som finns kring logistik och i arenamiljön, och som utgör en central del i ett framgångsrikt säkerhetsarbete, kunna användas. Varje samling och situation skulle vara ny. Även om inte ambitioner skulle finnas från supportrarna att ställa till problem, skulle dessa förutsättningar vara mycket svårarbetade eftersom antalet potentiella, oförutsedda händelsekedjor skulle öka lavinartat. För supportrar med eventuellt uppsåt att orsaka problem, skulle en mängd alternativa scener finnas.

Detta scenario tyder inte på att stängda arenor innebär mindre utmaningar. På kort sikt skulle stängda stormatcher sannolikt snarare innebära fler problem och en betydligt större merkostnad för Polisen.

Slutligen måste rådande läge i anslutning till Corona nämnas. Arenorna är ju stängda – och problem har inte uppstått? Detta var väntat, enligt de teorier som ligger till grund för polisarbete med folksamlingar i Sverige (lite mer i fråga 11). Orsaken är att supportermiljön i stort har accepterat att arenorna tillfälligt måste stängas, samt uppmanat om att inte samlas offentligt för att se matcher. Denna acceptans handlar om legitimitet; alla inser allvarligheten i Coronapandemin och åtgärdernas nödvändighet. Debatten om villkorsstrategin 2019, visade dock tydligt att detsamma inte skulle gälla om fotbollsevenemang förbjöds för alla, med motiveringen att en liten andel av publiken begår brott. En stängning som konsekvens exempelvis av upprepad pyroteknikanvändning, ses inte som legitim. Enligt ovan nämnda teorier skulle vi därmed kunna räkna med en kraftig motreaktion från supportermiljön.

 

  1. ”Borde inte supportrarna ta ansvar för sitt beteende?”

Jo, självklart – och den övervägande majoriteten gör det.

”Supportrarna” är inte en homogen grupp, som alltid agerar på samma sätt (mer i fråga 5). Ansvaret att bete sig med respekt för sin omgivning och i enlighet med de lagar och regler som gäller, ligger därmed i första hand på individen. Tas inte det ansvaret så får personen förvänta sig konsekvenser. Detta är grundläggande i det svenska rättssamhället och gäller även fotbollen.

Vid sidan av det kan man hävda att det finns ett normativt ansvar att ta för etablerade supporteraktörer: att arbeta för en positiv, ansvarstagande supporterkultur. På många sätt görs detta på ett framgångsrikt sätt. Som exempel har rasistiska uttryck bekämpats med goda resultat på svenska läktare och även användningen av bangers är jämförelsevis tillbakatryckt.

Trots det betraktar vi inom ENABLE Sverige det normativa ansvarstagandet som ett förbättringsområde för den organiserade supporterkulturen. Att inom subkulturen diskutera gränser för vad som är acceptabelt, är ofta mycket känsligt. Arbetet är helt enkelt svårt. Vi har därför lyft tanken om exempelvis metodutveckling på området, som en rekommendation till den Svenska Fotbollsupporterunionen (SFSU) inför säsongen 2020, se här (pkt 2c). Vi bedömer att det både finns en möjlighet och ett egenintresse för svensk supporterkultur att vidareutveckla förmågan till normativt ansvarstagande.

 

  1. ”Varför måste fotbollsfans slåss?”

”Våldet finns bara runt fotbollen! Det finns inga huliganer runt hockey, bordtennis eller hästsport!”

Påståenden motsvarande de ovan syns regelbundet i debatten. Andemeningen brukar vara att ”huliganism” på något sätt ”skapas” av fotbollen och att denna därför bär ansvaret för ordningshållningen. Frågan om varifrån våldet kommer är dock betydligt mera komplex än så. Vi kan inte gå på djupet här, men ska ändå skrapa lite på ytan. (För lite om ordningsstörningarnas omfattning, se fråga 3).

Låt oss först konstatera att det finns och har funnits flera subkulturer med våldskapital i Sverige. Hockeyn och bandyn dras med problematik motsvarande den vi ser runt fotbollen, om än i betydligt lägre utsträckning (diskussion om varför i fråga 10). Därutöver finns våldsinslag exempelvis i delar av den politiska sfären samt i urbana gängmiljöer. Backar vi några decennier, så var det under 80-talet främst hockeyn i Stockholm som drogs med idrottsrelaterade ordningsproblem. Ungefär samtidigt var delar av musikscenen drabbad – ”synthare mot hårdrockare”. Ännu längre tillbaka hade vi ordningsproblematik kring sådant som raggarkulturen och lokalpatriotisk rivalitet mellan olika småsamhällen (det senare bland annat illustrerat genom drängslagsmål i Astrid Lindgrens ”Emil i Lönneberga”!).

Kollektivt eller subkulturellt våldskapital är alltså inte unikt för fotbollen. Tvärtom är det en företeelse som regelmässigt tycks uppträda i samhället, även om de kontextuella plattformarna varierar. Vad beror det på?

Teorier kopplade till begreppet social identitet erbjuder en förklaringsmodell. Inom denna (och angränsande) teoribildning, finns flera faktorer som kan beskriva uppkomst av våldsbejakande normer. Exempel är dikotomin ”vi-dom”, där ett eget identitetsbygge stärks av att det finns en motpol. Kontrasteringen mot ”de andra”, påverkar upplevelsen av och styrkan i ”vi”-känslan, det vill säga den egna kollektiva identiteten. Detta kan ibland leda till att acceptans för våld utvecklas; våldet blir en katalysator för känslan av grupptillhörighet. (Vi diskuterade detta i DN våren 2020). Inom teoribildningen är även begreppet legitimitet viktigt. Detta utgår från det faktum att även i sociala miljöer där våld normalt ses som otänkbart, kan gruppdynamiska processer i vissa sammanhang leda både till acceptans för våld och en vilja att använda det. Dessa mekanismer har diskuterats flitigt i samband med demonstrationer och polistaktik, inte minst i samband med Black Lives Matter-protesterna våren 2020. Teorierna ligger till grund för hur svensk polis arbetar med folksamlingar (se fråga 11).

En annan teoribildning som förtjänar att nämnas, är den om maskulinitet och maskulina normer. Idén bygger på att män fostras in i vissa ideal och tidigt lärs att eftersträva värden som fysisk styrka, dominans, makt och status. Detta kan uttryckas på olika sätt, men ett är genom att utveckla individuellt och kollektivt våldskapital. För fotbollsmiljön återges det här på ett utmärkt sätt i Mendel-Enks ”Med uppenbar känsla för stil” (först publicerad 2004), som baseras på samtal med individer kopplade till en av Stockholms firmamiljöer. I boken konstateras att de normer och värden som uttrycks av de intervjuade firmamedlemmarna (”huliganerna”), är identiska med vad vi ser i övriga samhället, inklusive i populärkultur för (manliga) barn. Inom firmakulturen var vissa av normerna förstärkta, men inte ”något annat”.

Utifrån ovanstående är det inte rimligt att hävda vare sig att våldet ”bara finns runt fotbollen” eller att ”fotbollen skapar våld”. Snarare tycks det finnas normer och andra sociala mekanismer i samhället, som under olika förutsättningar kan uttryckas genom kollektivt, maskulint våld. Vilken plattform detta får tycks bero på kontextuella faktorer som skiljer sig i tid och rum; är det inte runt fotbollen, så är det någon annanstans.

Avslutningsvis ska det sägas att det inom ramen för dessa förklaringsmodeller finns utrymme för ett delansvar för fotbollsaktörerna. Normer inom subkulturen eller ovilja att utmana dessa från etablerade fotbolls- eller supporteraktörer, kan både locka till sig våldsbejakande individer och förstärka destruktiva tendenser. Det är därför viktigt att arbeta exempelvis med våldsromantiska eller -glorifierande normer inom subkulturella grupper. Fenomenet kan därmed inte avfärdas som ”enbart ett samhällsproblem” (mer i fråga 10).

 

  1. ”Varför finns huliganer bara runt fotbollen?”

Det gör de inte, våldet är mera spritt än så (mer i fråga 9). Det är dock ett faktum att fotbollen idag är den hårdast drabbade idrotten. Varför? Frågan är inte lätt att besvara, men vi ger två exempel. Vi diskuterar först supporterkulturen som global rörelse och därefter den interna normbildning som nämndes i fråga 9.

Uttryck för ”huliganism” har funnits runt svensk fotboll sedan 1900-talets början, men den fick sin moderna form under 70-talet. Att det skedde just då är intressant. Vid denna tid kom många fotbollsinfluenser till Sverige från de brittiska öarna, genom att Tipsextra började sändas på SVT 1969. Det man främst brukar tala om är organisering av sjungande läktare, men en del av dessa influenser var kopplade till huliganism, firmakultur och fotbollsvåld, som under 60-, 70-och 80-talen var ett stort problem i Storbritannien.

Under 90-talet började italiensk fotboll sändas i TV3 och snabbt kom nya fotbolls- och läktarkulturella influenser. Det visuella stödet, med tifon och flaggor, formligen exploderade på svenska läktare. Som en del av de visuella influenserna fick även pyrotekniken fäste.

Notera att dessa exempel på ”kulturimport” skedde vid en tid då den svenska supportersubkulturen ännu var liten och före internets genombrott, då vi bara hade två till fyra TV-kanaler. Ändå var effekterna på svenska läktare omedelbara.

Snabbspola till 2020, med en global värld och sociala mediers gränslösa informationsutbyte. Minuter efter att ett en ny sång lanserats i Buenos Aires eller en ny typ av tifo arrangerats i Casablanca, når filmklipp de intresserade delarna av den svenska supportermiljön. På det viset sprids supporteruttrycken snabbt över världen. Men detsamma gäller även mera destruktiva inslag, för vilka mindre delar av supportermiljön har ett intresse. Vissa kanaler på sociala medier fokuserar på incidenter som firmauppgörelser eller sammandrabbningar mellan fotbollssupportrar och polis. Även detta ger normativa avtryck och kan påverka acceptans för företeelserna.

Poängen är att fotbollssupporterkulturen är en global, social rörelse idag. Inom denna är det mesta positivt från ett socialt perspektiv, men det finns även destruktiva inslag. I vissa fall kan detta locka individer, som från början är mera intresserade av våld och social grupptillhörighet än av fotboll, att söka sig till radikala supportermiljöer.

Våldsamma inslag runt svensk fotboll, kan därmed delvis förklaras av allmänna mekanismer i samhället som bidrar till att reproducera en våldsbejakande maskulinitet (se fråga 9), i kombination med att radikala, internationella influenser gör att dessa kanaliseras bland annat genom fotbollsupportermiljön. Att inte andra sporter drabbas på samma sätt, kan från det perspektivet bero på att det helt enkelt inte finns andra sporter med samma globala spridning och lika breda internationella, subkulturella influenser.

Som nämndes i fråga 9, kan dock inte våldsamma eller aggressiva normer kring fotbollen enbart avfärdas som ”ett samhällsproblem”. Även om de sannolikt inte ”uppstår” till följd av fotboll, så är det rimligt att anta att dess form i Sverige kan ses som resultat av en växelverkan mellan yttre mekanismer och interna normer inom den svenska subkulturen. De senare kan i så fall bidra antingen till radikalisering eller avradikalisering.

För att förstå det här, behöver man förstå hur normer produceras och reproduceras i sociala sammanhang. Liksom all annan kultur påverkas subkulturella normer av sin omgivning, men även av sättet som de diskuteras internt. Synen på exempelvis pyroteknik eller våld, omförhandlas ständigt i ett konstant pågående samtal inom supportersubkulturen. Faktum är att man kan se (och analysera) detta samtal ”in real life”, när diskussioner tar fart på sociala medier efter en incident. Hur går diskussionerna? Är det högt i tak? Tillåts alla åsikter komma fram på samma sätt, eller tystas kritiska röster, direkt eller indirekt? Deltar etablerade, formella supporterföreträdare i diskussionen och vad står de i så fall för?

Att den här typen av diskussion är svår och jobbig att ta, kan vem som helst inse som tagit del av det allmänna diskussionsklimatet på Twitter. Det är dock en betydelsefull fråga att belysa och en viktig förmåga att utveckla inom fotbolls- och supportermiljöerna (se mer i fråga 8). Samtidigt ska man ha klart för sig att en normbildande supporteraktör i Sverige tar sig an enormt starka, globala influenser. Det måste därför finnas någon form av rimlighet i kraven på målformuleringar och ansvar.

 

  1. ”Vad är lösningen på fotbollens problem”?

Generellt avråder ENABLE Sverige från att sträva efter ”lösningar”, i meningen ”en åtgärd som får problemen att försvinna”. Det finns inga snabba eller enkla lösningar på de utmaningar som diskuteras här, frågorna är för komplexa. Arbetet runt fotbollen handlar om systematik, tålamod och långsiktighet. På det viset påminner det om andra stora samhällsfrågor, som trafiksäkerhet eller arbete mot mobbning på våra skolgårdar.

När det gäller taktiskt arbete mot ordningsstörningar kring match, finns dock etablerade forskningsbaserade metoder för hur polis och matcharrangörer kan arbeta (bla baserade på teorier om social identitet, se mer i fråga 9). Svensk polis implementerade denna kunskap i sin ”Särskilda Polistaktik”, efter erfarenheterna av Göteborgskravallerna 2001. ENABLE Sverige har efter fältobservationer ofta hyllat Polisens tillämpning av denna i samband med fotboll. (Samma kunskap är däremot inte implementerad i Polisens villkorsstrategi, något vi analyserat och ifrågasatt).

I grunden handlar metodiken om en balans mellan dialogbaserade och repressiva angreppssätt. Å ena sidan söker man i samverkan med motparten hitta gemensamma mål och lösningar på problem, inför en större insats. Å den andra ska polis och arrangör vara beredda att agera tvingande och lagförande om behov uppstår. I målbilden ligger att maximera den upplevda legitimiteten för både ordningsmakt och dess metoder, eftersom det är väldokumenterat att detta minskar risken för incidenter på både kort och lång sikt. Det underlättar dessutom uppgiften att återställa ordningen, i de fall incidenter ändå inträffar.

På strategisk nivå rekommenderar ENABLE Sverige att de primära aktörerna runt svensk elitfotboll – fotbollsaktörerna, Polisen och supporteraktörerna – försöker samverka på ett hållbart sätt. Vi ser tre faktorer som centrala för ”hållbar samverkan”:

  1. Tydliga, rimliga och gemensamma mål. Undvik svepande problemformuleringar eller tro på ”snabba lösningar”. Definiera och prioritera.
  2. En gemensam kunskapsbas, utifrån vilken parterna arbetar kunskapsbaserat och systematiskt. Ringa in problem. Samla kunskap om orsaker och potentiella motåtgärder. Formulera planer och fördela ansvar mellan aktörer. Agera gemensamt. Utvärdera. Justera.
  3. Formalisera arbetet. Samverkan är lätt när allt flyter, men kan haverera i samband med incidenter. Tydlig formalia för möten, beslutsfattande och incidenthantering kan förebygga kris.

Mycket av ovanstående har använts i Sverige under lång tid på ett sätt som framhållits som ”good practice” inom europeisk fotboll. Samverkan mellan parterna upplevde en kris under 2019, men är förhoppningsvis på väg att normaliseras.

 

  1. Var kan jag läsa mer?

Läs mer om hur fotbollsaktörerna (Svenska Fotbollförbundet, Svensk Elitfotboll och klubbarna), Polisen samt supportrarna (främst Svenska Fotbollsupporterunionen) arbetar runt svenska elitfotbollsevenemang på länkarna nedan.

Bland annat presentation av parterna och deras samverkan, juridiska och andra regelverk, arbetsmetoder inklusive Särskild Polistaktik, fotbollens arbetsstruktur kring evenemangen, en lång rad funktioner och arbetsroller samt en del om hur supportermiljön är organiserad, finns i:

”Arbetet med svenska elitfotbollsevenemang – En systemöversikt 2020”

”Fördjupning och sammanhang” – en bilaga som utvecklar och kontextualiserar systemöversikten

Se även vad ENABLE Sverige anser är de viktigaste potentiella reformerna av arbetet inför säsongen 2020. Vi tog fram fem förslag; två partsgemensamma samt ytterligare ett råd till respektive aktör.

”Rekommendationer – ENABLE Sveriges förslag till de centrala aktörerna runt svensk elitfotboll inför säsongen 2020”

Slutligen, allmänt om ENABLE Sverige samt om ”hållbar samverkan” och ”kunskapsbaserat arbete” – som är de grundläggande arbetsformer vi anser bör tillämpas kring svensk fotboll – finns här:

”ENABLE Sverige 2020”