Risk och riskbedömning

Förstår man socialt beteende som en funktion av sociala identiteter och interaktion mellan olika aktörer (inter-group dynamics), så kommer synen på risk – riskbeteende, riskbedömning – alltid bero på vilket sammanhang man talar om; en kontext, avgränsad i tid och rum. Att använda risk som statiskt begrepp, exempelvis i termen ”risksupporter”, förlorar därmed sitt värde. En enskild person kan utgöra en tydlig risk i ett sammanhang, men vara helt oförarglig i ett annat.

Exempel: om ett femtiotal supportrar med dokumenterad benägenhet att ibland vara våldsamma, åker tillsammans till en stad där det finns likasinnade grupper, så kommer de medföra en ökad risk för ordningsstörningar där – dels på grund av det egna umgänget och dels på grund av att det finns rivaliserande supportrar med våldskapital i området. Om däremot ett par tre supportrar med en våldshistorik, åker till en plats där det inte finns några rivaliserande supportergrupper med våldskapital, så är det rimligt att betrakta risknivån som lägre; i det sammahanget är de inte en riskfaktor på samma sätt.

För att kunna göra effektiva, dynamiska riskbedömningar, krävs därmed god tillgång till aktuell information – om stämningslägen, om antal tillresande supportrar, om deras önskemål beträffande samlingsställen och marschvägar och så vidare. Arbetsmetoder och yrkesroller bör därför anpassade för att stärka dialog och samverkan mellan alla parter. Exempel på sådana roller är fotbollsklubbarnas SLO:er eller polisens Evenemangspolis.

 

Varför tillämpa dynamisk riskbedömning?

Detta dynamiska sätt att se på interaktion mellan olika aktörer och på hur ’risk’ uppstår bör, enligt de teorier som ENABLE tillämpar, vara avgörande när man utformar arbetet med folksamlingar, exempelvis samlingar av fotbollssupportrar. Det finns flera potentiella fördelar med det.

För det första: Om personalen ges en gedigen utbildning kring riskbedömning, om de ges kunskap om de normer och beteenden som man kan förvänta sig i en supportersamling, om de ges verktyg för att kunna bemöta supportrarna på ett serviceinriktat och välkomnande sätt i varje situation där det är möjligt – då ökar man även sannolikheten för att supportrarnas kollektiva beteende ska vara gott. Detta gäller både genom att risken för destruktivt beteende minskar och genom att sannolikheten för eget ansvarstagande och självreglering ökar inom folksamlingen. Bemöter man däremot slentrianmässigt supportrar som en säkerhetsrisk, då kommer sannolikheten öka för att de också utgör en sådan. Ett gott bemötande är inte en garanti för att en folksamling alltid agerar på ett positivt sätt, men såväl forskningen i allmänhet som ENABLE:s egna observationer, visar att det är ett rimligt sätt att börja.

För det andra: Användandet av dessa metoder för att bedöma risk, istället för att alltid se vissa lags möten som ”högriskmatcher” eller vissa supportergrupper som ”risksupportrar”, ger en mera dynamisk och rättvis möjlighet att anpassa exempelvis polis- eller ordningsvaktsinsatser efter behov. Det finns därmed en hel del resurser att spara för alla inblandade aktörer, om man kan öka kunskapen om dessa mekanismer.