SWE vs DK: Corona och öppningen av fotbollen

Svensk fotboll väntar på beslut om publik över 50 personer ska tillåtas på arenorna under hösten. I Danmark startades en ny säsong i helgen – med tusentals människor på läktarna, trots att dansk Coronapolitik i övrigt är mer restriktiv än här. Vad beror skillnaden på och vad kan vi lära av en jämförelse?

————————————————————————————-

EDIT 15/9: Under en presskonferens tisdagen 15/9 meddelades nya restriktioner i 17 kommuner i Köpenhamnsområdet. De nya reglerna träder i kraft torsdagen 17/9 och gäller i dagsläget två veckor framåt. Som en följd begränsas åskådarantalet på Superligamatcher i nämnda kommuner till max 500 personer. I praktiken påverkas två klubbar, FC Köpenhamn och Bröndby IF. För övriga gäller tidigare regler.

Vi ber dock läsaren notera att denna text analyserar de fotbollsrelaterade arbetsprocesserna och samverkan kring Corona i Danmark respektive Sverige. Hur är arbetet organiserat? Beslutens innehåll – exempelvis tillåtna åskådarantal – kommer sannolikt förändras fler gånger, i takt med förändrat läge eller ny kunskap. Vid varje sådant tillfälle kommer en effektiv arbetsprocess vara till nytta.

————————————————————————————-

Arbetet för att öppna svensk fotboll i Coronapandemins spår, har pågått sedan i våras. Den utdragna processen är ett exempel på hur svår bred samverkan kring fotbollen ofta är. Men så måste det inte vara. Detta avslöjas på ett obarmhärtigt vis då man jämför de fotbollsrelaterade arbetsprocesserna kring Corona i Sverige och Danmark.

Vi belyser respektive hantering och reflekterar över potentiella lärdomar.

 

Processen i Sverige

I Sverige togs beslut om att stänga fotbollen i mars. Arbetet för att kunna öppna för fotbollsspel tog vid direkt på olika nivåer – men det är inte helt lätt att följa eftersom ingen samlad, offentlig dokumentation finns.

De formella samtalen fördes främst mellan Folkhälsomyndigheten (FHM) och Riksidrottsförbundet (RF). I våras handlade det om att alls få spela, utan publik. Den diskussionen pågick hela våren och präglades av ovisshet, en växande frustration och till slut kritik mot bristande dialog och rop på engagemang från politiken. Motståndet från FHM mot att starta upp, handlade i hög grad om oro för  supportersamlingar utanför arenor eller på krogar.

Efter seriestarten juni har debatten handlat om möjligheten att släppa in publik under säkra former. Även i denna fas har parternas offentliga utspel handlat om haltande samverkan och frustration. Frånvaron av dialog har ifrågasatts från fotbollen och Svenska Fotbollförbundet (SvFF) har efterfrågat engagemang från ansvariga politiker. Från myndighetshåll har man fortsatt varit skeptiska till publika evenemang. FHM har oroat sig för smittrisk både på evenemangen och i kollektivtrafiken. Polisen har ifrågasatt hur de ska kunna administrera regler som tar hänsyn till olika arenors totalkapacitet och efterfrågat ett absolut tak.

Det tycks uppenbart att arbetet aldrig systematiserats i en lösningsorienterad, gemensam process. Resultatet har blivit spretigt och präglats av problemfokus och offentlig irritation, som pågått åtminstone sedan april och ännu i september inte ser något slut.

 

Processen i Danmark

Den danska processen ger ett helt annat intryck. Liksom här stängdes dansk fotboll i mars och arbetet för att kunna öppna på ett smittsäkert sätt tog vid. Efter beslut på regeringsnivå i mitten på maj, återupptogs spel utan publik den 29/5. Därefter gick det snabbt.

I början av juni togs ett fast grepp om frågan om publikens återkomst. Hur processen för öppning därefter sett ut kan utläsas bland annat i ett PM 200630 (med tillhörande bilagor) från det danska Kulturministeriet, som vi hänvisar till som källa nedan:

 

8 juni:

Beslut togs på regerings- och partiledarnivå, om att kulturministern, sundheds- och äldreministern samt justitieministern, skulle kalla till samtal om öppning av den danska Superligan för spel med mer än 500 åskådare på ett säkert sätt (bilaga 2, s 3).

10 juni:

Statens Serum Institut (SSI), en av de danska hälsovårdsmyndigheterna, presenterade en tvåsidig riskanalys. Här drogs kunskapsbaserade riktlinjer upp för de risker som evenemangen måste klara av att hantera (bilaga 1).

12-13 juni:

Beslut fattades, åter på politisk nivå, om att försök att öppna för publik över 500 personer skulle genomföras i två etapper (PM). Första etappen skulle genomföras vid tre ligamatcher under perioden 20-22 juni. Etapp 2 skulle, om relevanta hälsomyndigheter bedömde att smittskyddet upprätthölls, omfatta resterande matcher under innevarande säsong.

Rigspolitiet gjordes ansvariga för process och en skriftlig utvärdering. Delaktiga i utvärderingen skulle ”Rigspolitiet, Styrelsen for Patientsikkerhed (STPS), Statens Serum Institut (SSI), Divisionsforeningen og Dansk Boldspil Union (DBU)” vara. Riktlinjer och utvärderingsscheman angavs. (Bilaga 2, s 3)

Relevanta aktörer hade därmed identifierats och bjudits in, ett tydligt mål formulerats, ansvar fördelats samt en formell struktur och tidsram för arbetet satts.

14 juni:

Rigspolitiet beslöt att i slutet på juni genomföra testerna i etapp 1 vid följande matcher: AC Horsens-Randers FC 20/6, Bröndby IF-FCK 21/6 och Lyngby BK-OB 22/6. Operativ kompetens användes, då arrangerande föreningar tog fram underlag för genomförande av matcherna.

16 juni:

Med arrangörernas underlag som stöd, fattade Rigspolitiet beslut om följande åskådarantal under etapp 1 (bilaga 2, s 4): AC Horsens fick ta in 900 personer, Bröndby IF 3.544 personer, Lyngby BK 700 personer (vilket 21/6 höjdes till 900).

20-22 juni:

Matcherna genomfördes enligt säkerhetsplan och med utvärderingsgruppen på plats.

25 juni:

Tre dagar senare presenterades en skriftlig analys av testerna i etapp 1 (bilaga 2). Analysgruppen bestod av fjorton personer från polisen, STPS och SSI samt Divisionsforeningen och DBU. Rapporten går igenom hela processen och samlar slutsatserna om hur smittsäkra matchevenemang kan utformas. Därmed var en gemensam utvärdering och plan, förankrad hos alla relevanta parter, färdigställd.

30 juni:

Ytterligare fem dagar senare och drygt tre veckor efter processens formella inledning, presenterades det PM från Kulturministeriet som hela den här genomgången baseras på.

PM:et samlar riktlinjerna för fortsatt fotbollsspel med mer än 500 personer på läktarna, komplett med ramar för hur det hela ska gå till och underlag i bilagorna. Riktlinjerna gällde från avslutningen av Superligan 2019/2020 (etapp 2). När Superligan startade om på fem arenor nu i helgen 12-13 september (en match spelas idag), fanns mellan 6.775 (Bröndby IF, se bilder längst ned) och 1.216 (AC Horsens) åskådare på läktarna.

 

Lärdomarna – dags för en nationell samordnare?

Den danska processen framstår som ett skolexempel på vad ENABLE Sverige brukar beskriva som hållbar samverkan. Den överglänser Sveriges motsvarighet, både sett till systematik och resultat.

Skillnaden ligger i organiseringen av arbetet. Utmaningarna har i båda länder varit så komplexa att en tydlig styrning, målbild och arbetsordning krävts. Det insåg man i Danmark, men inte i Sverige.

Tyvärr är detta något som präglat även andra sammanhang där fotbollen och omgivande samhälle försökt hantera gemensamma utmaningar. Ett exempel är den konflikt kring villkorsskrivning som präglade 2019. Så, hur kan man komma tillrätta med det här?

Klart är att det krävs styrning från högsta nivå. Det kan lösas som i Danmark, där ansvariga politiker tog rodret. Men eftersom samverkansproblemet inte är isolerat till Corona, utan återkommande, skulle det även kunna delegeras. Svensk Elitfotboll och Svenska Fotbollssupporterunionen var inne på detta hösten 2019, då de i anslutning till villkorskonflikten föreslog att en ny nationell samordnare skulle tillsättas för att hålla samman arbetet.

Det verkar uppenbart att en sådan skulle vara nyttig i fler sammanhang. Kanske är det dags att titta på förslaget igen?

(Bilder: Sarah Agerklint, Bröndby Support).